| 22 Kapitlet |
1 |
Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.
|
2 |
Han sade: HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,
|
3 |
Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet!
|
4 |
HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
|
5 |
Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig,
|
6 |
dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
|
7 |
Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron.
|
8 |
Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
|
9 |
Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom.
|
10 |
Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter.
|
11 |
Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar
|
12 |
Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln.
|
13 |
Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.
|
14 |
HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst.
|
15 |
Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem.
|
16 |
Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind.
|
17 |
Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
|
18 |
Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
|
19 |
De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
|
20 |
Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig.
|
21 |
HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
|
22 |
Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
|
23 |
nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av.
|
24 |
Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning.
|
25 |
Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon.
|
26 |
Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.
|
27 |
Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
|
28 |
och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.
|
29 |
Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust.
|
30 |
Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar.
|
31 |
Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
|
32 |
Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud?
|
33 |
Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg,
|
34 |
du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
|
35 |
du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
|
36 |
Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor,
|
37 |
du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
|
38 |
Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
|
39 |
Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter.
|
40 |
Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
|
41 |
Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag.
|
42 |
De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste; efter HERREN, men han svarade dem icke.
|
43 |
Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden, jag krossade och förtrampade dem såsom orenlighet på gatan.
|
44 |
Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
|
45 |
Främlingar visade mig underdånighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig.
|
46 |
Ja, främlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.
|
47 |
HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
|
48 |
Gud, som har givit mig hämnd och lagt folken under mig;
|
49 |
du som har fört mig ut från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
|
50 |
Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn.
|
51 |
Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
|