| 109 Kapitlet |
1 |
För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.
|
2 |
Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.
|
3 |
Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.
|
4 |
Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.
|
5 |
De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.
|
6 |
Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.
|
7 |
När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.
|
8 |
Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.
|
9 |
Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.
|
10 |
Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
|
11 |
Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.
|
12 |
Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.
|
13 |
Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.
|
14 |
Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.
|
15 |
Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.
|
16 |
Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.
|
17 |
Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.
|
18 |
Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.
|
19 |
Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
|
20 |
Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.
|
21 |
Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
|
22 |
Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
|
23 |
Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
|
24 |
Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.
|
25 |
Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.
|
26 |
Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;
|
27 |
och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.
|
28 |
Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.
|
29 |
Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.
|
30 |
Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.
|
31 |
Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.
|