1 Kapitlet

  Paulus och Timoteus, Kristi Jesu tjänare, hälsa alla de heliga i Kristus Jesus som bo i Filippi, tillika med församlingsföreståndare och församlingstjänare.  

  Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.  

  Jag tackar min Gud, så ofta jag tänker på eder,  

  i det jag alltid i alla mina böner med glädje beder för eder alla.  

  Jag tackar honom för att I, allt ifrån första dagen intill nu, haven deltagit i arbetet för evangelium.  

  Och jag har den tillförsikten, att han som i eder har begynt ett gott verk, han skall ock fullborda det, intill Kristi Jesu dag.  

  Och det är ju rätt och tillbörligt att jag tänker så om eder alla, eftersom jag, både när jag ligger i bojor, och när jag försvarar och befäster evangelium, har eder i mitt hjärta såsom alla med mig delaktiga i nåden.  

  Ty Gud är mitt vittne, han vet huru jag längtar efter eder alla med Kristi Jesu kärlek.  

  Och därom beder jag, att eder kärlek må allt mer och mer överflöda av kunskap och förstånd i allt,  

  så att I kunnen döma om vad rättast är, på det att I mån bliva rena och för ingen till stötesten, i väntan på Kristi dag,  

  och bliva rika på rättfärdighetens frukt, vilken kommer genom Jesus Kristus, Gud till ära och pris.  

  Jag vill att I, mina bröder, skolen veta att det som har vederfarits mig snarare har länt till evangelii framgång.  

  Det har nämligen så blivit uppenbart för alla i pretoriet och för alla andra, att det är i Kristus som jag bär mina bojor;  

  och de flesta av bröderna hava genom mina bojor blivit så frimodiga i Herren, att de med allt större dristighet våga oförskräckt förkunna Guds ord.  

  Somliga finnas väl ock, som av avund och trätlystnad predika Kristus, men det finnes också andra som göra det av god vilja.  

  Dessa senare göra det av kärlek, eftersom de veta att jag är satt till att försvara evangelium.  

  De förra åter förkunna Kristus av genstridighet, icke med rent sinne, i tanke att de skola tillskynda mig ytterligare bedrövelse i mina bojor.  

  Vad mer? Kristus bliver dock på ena eller andra sättet förkunnad, det må nu ske för syns skull eller i uppriktighet; och däröver gläder jag mig. Ja, jag skall ock framgent få glädja mig;  

  ty jag vet att detta skall lända mig till frälsning, genom eder förbön och därigenom att Jesu Kristi Ande förlänas mig.  

  Det är nämligen min trängtan och mitt hopp att jag i intet skall komma på skam, utan att Kristus, nu såsom alltid, skall av mig med all frimodighet bliva förhärligad i min kropp, det må ske genom liv eller genom död.  

  Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig en vinning.  

  Men om det att leva i köttet för mig är att utföra ett arbete som bär frukt, vilketdera skall jag då välja? Det kan jag icke säga.  

  Jag drages åt båda hållen. Ty väl åstundar jag att bryta upp och vara hos Kristus, vilket ju vore mycket bättre;  

  men att jag lever kvar i köttet är för eder skull mer av nöden.  

  Och då jag är förvissad härom, vet jag att jag skall leva kvar och förbliva hos eder alla, eder till förkovran och glädje i tron,  

  för att eder berömmelse skall överflöda i Kristus Jesus, i fråga om mig, därigenom att jag ännu en gång kommer till eder.  

  Fören allenast en sådan vandel som är värdig Kristi evangelium, så att jag -- vare sig jag kommer och besöker eder, eller jag förbliver frånvarande -- får höra om eder att I stån fasta i en och samme Ande och endräktigt kämpen tillsammans för tron på evangelium,  

  utan att i något stycke låta skrämma eder av motståndarna. Ty att I så skicken eder är för dem ett vittnesbörd om att de själva gå mot fördärvet, men att I skolen bliva frälsta, och detta av Gud.  

  Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan ock att lida för hans skull,  

  i det att I haven samma kamp som I förr sågen mig hava och nu hören att jag har.